Bara en blogg.

Tack gode gud för att jag har ett jobb att gå till om morgnarna.
Jag klarar inte av att vara hemma för många dagar.. blir helt knäpp av de.
Funderar för mycket på saker som inte ska funderas på så grundligt och man känner sig ensam,
och det gör jag vare sig jag jobbar eller inte, men det hjälper o jobba.

Hon jag jobbar hos är bra, dem är som en extra familj och oftast så går det riktigt bra.
Man väntar bara på en nedförsbacke och att allt ska krasha.
Varför är det alltid att man tänker så?
Är det alltid så?
På ett sätt så stämmer de ju.
Man är uppe på topp , men är man uppe på topp så betyder det ju att man kan inte komma högre upp, man måste ner.